Min kropp och jag

Ok. Jag hamnade helt åt helvete. Har hetsätit en massa skit. Men är ändå inte så upprörd konstigt nog.

 

Det började nog i måndags. Jag kunde inte väga mig pga av den FRUKTANSVÄRDA träningsvärken jag hade. Och den satt i hela veckan. När jag har så ont är det ingne idé att ställa sig på vågen för att jag vet att det bara blir plus. Så tänkte jag väga mig idag. MEN då var jag på middag på jobbet igår och det var skaldjur. De innehåller väldans massa salt och då vet jag att det inte heller är bra för att få ett minus. Så jag ska gå min golgata vandring imorgon. Det kan och kommer inte bli ett minus pga vad jag har ätit i veckan men jag behöver se hur stor skada det har  blivit.

Min plan är fortfarande -15 kg till 13 dec. Om jag så ska leva på pulver i slutet.

 

Nu på morgonen så lyssnar jag på min favvopodd, Half size me. Heather har gått ner halva sig med hjälp av Viktväktarna. Och jag kör ju Vv och har gjort så många ggr att jag känner igen vad de pratar om.

Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli så stor som jag är nu. Att väga tresiffrigt har varit min största skräck. Och här sitter jag nu. Och väger över 100 kg. Så för att komma dit jag vill måste jag gå ner 30(!!!!!!!!) kg. Det är en lååång väg och det är många mjölkpaket som ska av mig men tiden kommer gå vad jag än gör med den så då kan man lika bra jobba.

 

Något jag saknar är en riktig Viktväktarblogg att hämta inspiration från. Så då får jag skapa en själv.

 

Idag ska jag och hundarna ut och springa och sen får vi se om det blir lite gym. Jag har ätit vindruvor till frulle och ska steka proteinplättar som kommer bli ett gött mellanmål eller en smarrig lunch. Har inte bestämt mig än.

 

Men jag vet att jag måste bli bättre på att äta. För att slippa dessa hetsätningsepisoderna. Igår var jag hungrig när jag åkte från jobbet och skulle handla mjölk och vindruvor. Så jag köpte en chokladkaka, en lion peanut och glass, Taxas pecan. Allt var slut innan kl 3. Bra jobbat. Verkligen. Jag var sååå stolt över mig själv. Och efter tittar jag mig i spegeln och ser hur fet jag är och äcklas över vad jag gjort. Klart jag inte går ner om jag håller på så! Jag vet ju det. Men jag lider ju av depression och ångest och har ett självskadeproblem så när jag ser det så så är det inte konstigt.

Jag hoppas att om jag skriver ner allt så blir det mer synligt och kanske läser någon detta och känner sig mindre ensam. Jag VET att det är en ätstörning. Jag vet att jag inte är ensam eller äcklig eller vidrig. Men det är svårt när man ska prova kläder och man ser magen... Man ser allt man hatar. Allt man blivit mobbad för och tänker att "jag förstår varför de skrek efter mig" "jag fattar vad de menade" "det är klart man mobbar någon som ser ut som mig".

Samtidigt som jag aldrig tänker så om andra människor som är stora. Jag skulle aldrig ens tänka att en stor människa är äcklig. Eller lat. Eller mindre värd. Men jag..

 

Jag har ju en historia som är full av svek, mobbing, självhat, sexuellt utnyttjande mm mm.Så det är inte konstigt att jag aldrig tycker jag är värd bättre. Han som utnyttjade mig skämdes över mig. Han sa om och om igen hur fet jag var. Jag var ett "fatso". Men han sa oxå att han älskade mig. Han gjorde saker jag inte ville men ändå så såg en kille mig. Jag trodde jag var tvungen till det för att någon skulle se mig. Han sa att vi var ihop i hemlighet. Men det jag vet nu är att han utnyttjade ett barn.

Det är ganska konstigt att tänka i de banorna för jag har så länge trott att det var normalt. Jag träffade ju honom av egen fri vilja. Men nu vet jag.

 

Det är inte konstigt att jag är rädd för att gå ner och nå mina mål. För det betyder att jag inte har någon anledning  att hata mig själv. Nu kan jag skylla på min mage, mina lår, mitt ryggfett, mina feta armar, min dubbelhaka. När de är borta så måste jag inse att jag är ganska bra.

 

Jävligt läskigt.

Over and out